Arma älskade Italien
Förord
Ända sedan barndomen har jag längtat till landet där citronerna blommar. Italien har för mig alltid varit synonymt med konst, musik, skönhet, förhöjd livskänsla och bultande puls.
Första gången jag besökte min längtans mål var 1967. Jag var 22 år gammal, studerade konsthistoria vid universitetet och hade genom mina studier blivit ännu mer övertygad om att Italien är ”the garden of the world, the home of all Art yields, and Nature can decree”, för att nu citera Lord Byron, en berömd föregångare i Italiensvärmarbranschen.
När jag då, sommaren 1967, vandrade omkring i den italienska huvudstaden kändes det som om jag äntligen ”kommit hem”, trots att allt var så främmande och nytt, och jag skulle med den engelske poeten ha kunnat utbrista: ”O Rome! my country! city of the soul!”.
Ja, det är verkligen något speciellt med staden Rom och Italien som land, en egenartad känsla och stämning som många besökare genom seklerna försökt fånga i toner, ord och bild. Jag förstår precis vad Gunnel Vallquist menar när hon i sin dagbok från Andra Vatikankonciliet skriver (även om jag inte riktigt kan förstå varför Romresenären inte lika gärna skulle kunna få vara en ”hon”):
”Här lär man sig skilja mellan aktualiteten och nuet; här möter man seklerna i det närvarande ögonblickets förtätade nu, och nuet har en djupdimension som aktualiteten aldrig kan ha. Rom talar till en, och den som lyssnat tillräckligt länge blir aldrig mer densamme som innan han hörde den eviga stadens röst. Var och som hört rösten vet vad jag menar; vi är alla ett hemligt brödraskap förenade i en erfarenhet, oberoende av alla skillnader i tro, livsåskådning och åsikter i övrigt.”
Många stora andar ingår i detta brödraskap, Goethe, Lord Byron, Stendhal, Mendelssohn, ja även så moderna intellektuella som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Det är alltså ingenting originellt med min kärlek till Italien. Däremot djupnade den avsevärt när jag, i slutet av 80-talet, började lära mig språket. Den risk som alla ”italofiler” löper, nämligen att se landet genom alltför rosafärgade glasögon, minskar betydligt om man kan korrigera de ofta bedrägliga förstahandsintrycken genom att prata med folk och via tidningar och böcker följa Italiens minst sagt deprimerande inrikespolitik och miserabla samhällsförhållanden.
Den som älskar Italien har, menar jag, en skyldighet att beskriva landet sanningsenligt, med alla dess missförhållanden, skandaler och absurditeter. Många av dessa förhållanden har historiska orsaker och rötter: arvet från Romarriket, Italiens korta tid som enad nationalstat, Vatikanens starka inflytande, fascismen, den nedärvda misstron mot staten och den bristfälliga känslan för ”det gemensamma”, statusen som amerikanskt protektorat efter andra världskriget, korruptionen och den organiserade brottsligheten, höger- och vänsterterrorismen under 70- och 80-talet etc. etc.
Men det som gör Italien så spännande och oförutsägbart är att landet — samtidigt — har så många positiva sidor, exempelvis ett rättsväsende som i väsentliga avseenden fungerar mycket självständigare i förhållande till den verkställande makten än i andra jämförbara länder i Europa (typ Sverige).
Samtidigt som korruptionen florerar och den organiserade brottsligheten tar strupgrepp på samhället finns det enskilda domare och åklagare som i sin dagliga gärning, trots stora obehag och fara för eget liv, försöker förverkliga devisen la legge è uguale per tutti (lagen är lika för alla) vilken pryder alla italienska rättssalar, modiga och icke-korrupta statstjänare som ofta blir hjältar på kuppen.
Samtidigt som merparten av de italienska medierna är mer än lovligt slätstrukna och reflexmässigt går Maktens ärenden finns glädjande undantag, pigga och alerta tidningar och tidskrifter som sätter en ära i att gräva fram obekväma fakta och låter stridbara och sanningsälskande författare och journalister komma till tals.
Samtidigt som dagens italienska populärkultur ofta är erbarmligt ytlig och torftig är Rossinis, Verdis, Bellinis och Puccinis operor, Dantes Divina Commedia, Manzonis roman I promessi sposi (De trolovade) och de stora målarnas och skulptörernas verk högst levande företeelser, i folkdjupet och i det allmänna medvetandet. Landet har också idag författare, filmskapare, kompositörer, konstnärer, teaterregissörer, musiker, sångare och skådespelare som för de stolta traditionerna vidare, som kommunicerar över genregränserna och vägrar acceptera uppdelningen i finkultur och masskultur.
Jag älskar Italien och hatar alla missförhållanden som gör detta potentiella paradis till ett — bitvis — rent inferno. Därav titeln på denna bok där jag samlat artiklar, essäer och recensioner som på olika sätt behandlar italiensk kultur och italienskt samhällsliv. De flesta texterna har varit publicerade tidigare, i olika tidningar och tidskrifter. Jag har dock, inför denna bokutgåva, gjort en del smärre korrigeringar och i vissa fall även uppdateringar för att öka läsbarheten och kan nu bara, likt kyparen på restaurangen, önska läsaren ”smaklig måltid”, buon appetito! Och om någon enskild maträtt inte skulle tilltala alla smaklökar finns där många andra piatti på menyn.
Buona lettura!
Uppsala i september 2007
Margareta Zetterström
foto: Svante Svensson
foto: Svante Svensson