Margareta Zetterström om boken "På jagets fasta grund"
I boken PÅ JAGETS FASTA GRUND har jag samlat texter från tidigt sjuttiotal fram till i dag, texter i de mest vitt skilda ämnen: litteratur, konst, musik, politik, teologi – ja, samhälls- och kulturdebatt i mycket vid mening.
Det som förenar texterna i boken är att de – oblygt subjektivt – avspeglar mina egna personliga passioner och intressen, åsikter och ställningstaganden.
Trött och utled på det postmodernistiska tjatet om litteraturen som oberoende av upphovsmannen hävdar jag nämligen personlighetens betydelse för allt konstskapande.
Texterna i min nya bok står sålunda, för att nu tala med den polske författaren Witold Gombrowicz, "på jagets fasta grund". Och denna grund har i mitt fall formats av det faktum att jag råkar vara kvinna, sprungen ur arbetarklassen, kyrklig alltsedan ungdomen, lidelsefullt musikintresserad, en övervintrad 68-a med obrutet politiskt engagemang och panisk skräck och avsky för krig, dessutom en bokläsare som alltid bedömt litteraturen efter dess förmåga att underlätta levandet och skapa mening i tillvaron.
Jag skriver här om författare som på olika sätt gjort intryck på mig, däribland P O Enquist, Lars Gyllensten, Stendhal, Jean-Paul Sartre, Alexander Herzen, Walter Benjamin, Göran Sonnevi, Kerstin Thorvall, Simone de Beauvoir, Dag Solstad, Sigrid Undset, Klaus Mann, August Strindberg och E.T.A. Hoffmann.Jag presenterar lantarbetarprästen Henrik Fredrik Spak, "socialistprästen" kallad, avslöjar mina band till Frälsningsarmén och ryter ifrån i kvinnoprästfrågan.
Jag skriver om min egen svunna barndomsvärld (tegelbruken och förstamajdemonstrationerna i uppländska Heby) likaväl som om mer aktuella skeenden (krigen i Jugoslavien, Afghanistan och Irak).Jag frågar mig varför dagens bildkonst och konstmusik ofta är så likgiltig och ointressant och sörjer en medeltida, och för alltid försvunnen, konstskatt. Jag efterlyser samtida, nykomponerad musik med samma lyster och förmåga att "beröra" som exempelvis Schuberts musik.
Jag skriver om vapenfabrikanterna som "dödens krämare", presenterar dagens nya arbetarklass (med påfallande kvinnligt ansikte), kräver storbyk efter IB-affären, analyserar mäns och kvinnors skilda villkor vad gäller konstskapande (med bror och syster Mozart som åskådningsexempel), beskriver EMU som ett odemokratiskt elitprojekt och kritiserar Sveriges knäfall för supermakten USA.Och den gemensamma nämnaren för dessa, till synes disparata, texter är att de alla står "på jagets fasta grund".
